Ville är lite över tjugo och försöker lista ut vad han ska göra av livet i Kiruna. Han vill inte ner i gruvan utan brinner för sitt band och att surra med sina två finurliga polare. I takt med att staden rivs, öppnas också en avgrund i honom, som blir allt svårare att fylla. Allt med dialektal precision. Ömsom humoristisk, ömsom tragisk, och genomgående med en värme gentemot figurerna. Vad ska vi leva för? För vem ska Kiruna finnas till? Hur ska man vara mot varandra? Väl värd att rinna igenom.